När läkare säger smärta, så menar dom smärta. Och om där är någon som är i samma båt som mig, som funderar på att testa denna lösning för ett frisk liv. Don´t! Just nu kan jag säga att det är allt annat än värt de. 5 olika smärtstillande, varav två så starka att jag blir lite flumm och en morfin gel och jag kan inte ens ligga ner utan att det gör ont. Jag går saktare än gamlingar och jag kan inte ha på mig något mer än ett par trosor. Minsta lillaberöring vid magen dödar en bit av min själ. Att jag ständigt ser ut som en gravid kvinna av svullnaden gör inte mig något, men att det gör ont i skinnet av svullnaden är jobbigt.
Dom på sjukhuset ville ha kvar mig, några ”få” veckor till. Men sen säger dom att där inte är något mer dom kan göra mot smärtan. Och av frågan om dt kommer bli bättre svarar dom bara ”detta är ju så pass nytt, så vi vet inte. Vi tror att det blir så med dig för att du har lite för lite underlagsfett på magen. Och ja, de mest troliga är att de tyvärr kommer hålla i sig. And is this all worth it? I don´t know..
Det är jobbigt, riktigt jobbigt. Men jag vill inte ge upp. Jag vill ha försökt. Även om sjukhuset tycker att jag gett det en ärlig chans o att dom förstår om jag ger upp så vill jag inte det. Jag ger detta två tre veckor till. Blir det inte bättre så går jag tillbaka till sjuka glada jag.
Just nu är jag både glad och lessen för att jag lämnade Markus. Jag hade behövt någon som gör mig glad. Någon som kom hem hit efter ett visst klockslag som alla andra vardagar. Någon man kunde lägga sig i famnen på och somna i. Någon man ville laga middag till varje dag, någon som uppskattade de. Uppskattade mig. Någon man gick o la sig med, och vaknade intill dagen efter. Någon som kramade om mig när jag var lessen och rädd. Men det var ju de Markus inte längre var. Han var ju sällan där. Eller nja, snarare aldrig där på slutet. Glad gjorde mina vänner mig. Middan stod ofta på bordet kvart över fyra, men ingen kom hem.. Det var sällan han gick och la sig samtidigt som mig på helgerna (ink onsdagar, s.k lilllördagarna) men jag vaknade intill honom. Han slutade märka att jag blev lessen, han förstod inte att jag fortfarande kan bli rädd av sjukhus.
Så egentligen saknar jag nog inte Markus i sig. Jag saknar nog bara hoppet på att han skulle bli den där Markus igen. Jag saknar bara någon vid min sida genom detta..
Han var inte värd dig vännen. Med närmare eftertanke så gör nog ingen det.. Men bättre finns där, mycket bättre. Du kommer hitta en sån kille, en sån alla vi andra önskar att vi hade en chans hos..
Älskar dig min vän.