Där är inte mycket jag är rädd för. Jag är inte rädd för att stå ensam. Jag är inte rädd för att få ett nej. Jag är inte rädd för att prova nya grejer. Jag är inte rädd för framtiden. Jag är inte rädd för allt vad som händer just nu. Jag är inte ens rädd för att dö.
Det enda jag är rädd för, är mig själv. För att jag vet om att jag inte har några spärrar alls när jag är arg, riktigt arg. Jag är rädd för att ibland säga för mkt som sårar. Jag är rädd för att jag en dag ska säga ”klara dig själv, jag vill inte ha något mer med dig att göra” Jag är rädd, för att jag en dag ska vara tillräckligt arg för att ge upp om honom.
Resultatet kommer bli, ett enklare och lättare liv för mig. Men med en enorm saknad.
För honom kommer det bli en hård smäll, en smäll av verkligeheten och dess bihag.
Och jag vill inte ge honom det.